Som barn kan man försvinna in så djupt i sina fantasier att de får fysisk form. Vi leker inte apa – vi blir en. Vi vuxna låtsas att vi har kontroll och är rädda för att tappa den. I drömmen kan vi märka hur kroppen reagerar fysiskt på våra fantasier, när vi vaknar kallsvettiga, eller av att vi pratar högt. Men vi slutar att engagera oss lika starkt i våra fantasier i vaket tillstånd. Men måste det vara så? Varför slutar vi gå in i våra fantasivärldar och den frihet som de ger? De skulpturer som jag arbetat med under det senaste året handlar om att få möjlighet att fly in i en annan värld, att möta barnet inom oss.

As a child, you can disappear into the depths of your fantasies to the extent that they get physical shape. We don’t play the monkey – we become one. We adults pretend that we have control and are afraid to lose it. In the dream, we can see how the body reacts physically to our fantasies, when we wake up crying, or because we speak out loud. But we stop engaging ourselves just as strongly in our fantasies in awake state. But must it be so? Why do we stop going into our fantasy worlds and the freedom they give? The sculptures that I have worked with over the past year are about getting the opportunity to fly into another worlds, to meet the child within me.